Den 2 mars (7 mars i övriga Europa) är det dags för det mycket emotsedda andra albumet från Moneybrother. Titeln är To Die Alone.
Moneybrother
stod med albumet Blood Panic för ett av de mest uppmärksammade genombrotten
2003.
- Det känns som om jag haft något på gång med musiken
under de senaste två åren och jag blev väl mottagen här
i Sverige, säger Moneybrother själv, Anders Wendin. Och står
därmed för en av årets första underdrifter.
Det ramlande in lovord, Grammisar, Guldmickar och andra utmärkelser. Moneybrother
sålde massor av album, spelades i radio och erövrade framför
allt landets klubb- och festivalscener. Blood Panic slog också i Tyskland,
Österrike, Holland, Schweiz. Med andra ord alla länder där albumet
släpptes…
- Det var kul att åka utomlands och faktiskt vara populär, ler Anders,
luttrad av turnéer med sitt tidigare band Monster.
- Om man råkar ut för något så'nt här när man
är 19 år kan det kanske bli tufft efter några år, när
det inte går så bra längre. Jag är ingen snorunge och
jag tror nog jag kan fixa ihop ett rätt bra liv även utan grammisgalor
och reklamradio.
De senaste två åren har förstås rymt många höjdpunkter.
- Den första var nog att spela på Roskilde. Vi trodde det var för
tidigt att spela där, men vi drog 18 000 personer, som var som tokiga.
Då kände vi nog alla ganska tydligt att vi hade något på
gång. Klubbturnén var kul, liksom vår akustiska spelning
på Nalen. Det är spela ute jag gillar mest och det är även
nu vad jag mest ser fram emot. Jag tror fortfarande att vi kan fördubbla
energin. Jag vill också kunna ändra mer från spelning till
spelning, vilket är lättare när man ha två album i ryggen.
Sådant är svårt om man har en stor turnéapparat med
inprogrammerat ljus och annat. Men det gäller inte Moneybrother. Det är
ett litet, sammansvetsat gäng som reser runt runt tillsammans.
- Jag tror vi är det enda bandet i vår storlek som inte har mer än
en crewmedlem. Vi gör allt själva., folk bara stirrar när vi
dyker upp. Jag säljer t-shirts efter spelningen. Men det har gjort oss
gott och det är nog bra för inte vara fler att gruppdynamiken inte
ska rubbas.
To Die Alone
är inspelad på anrika Atlantis där den färdigställdes
i november förra året.
Albumet spelades in med en grundsättning bestående av Anders Wendin
(alias Moneybrother), Jari Haapalainen, Patrik Andersson och Björn Yttling
tillsammans med tre olika trummisar.
- Blåsarna Viktor och Gustav är också med, men de körar
mer än de spelar, den här plattan har överlag mer stråkar
än blås. Men deras körer är helt fantastiska, skrattar
Anders.
Själv står han som vanligt för låtskrivande och leadsång.
To Die Alone är på ett sätt en logisk uppföljare till Blood
Panics intensiva, självutlämnande känslostormar, men den är
också mer romantisk: lite större, lite vackrare och lite långsammare.
Men med Anders beskriver plattans framväxt på följande sätt:
- Jag skrev låtarna, spelade in dem akustiskt. Sedan skickade jag dem
till producenten Jari, som skickade ett SMS med orden "det blir inga problem
med nya skivan. Låtarna är hur bra som helst". Ingen uppföljarångest,
med andra ord.
- Nej, börjar man tänka på det är man en yrkesmänniska,
inte musikmänniska. Som någon sa "I'm an artist, I don't make
career moves". Och jag tycker faktiskt att jag har mycket att bjuda på.
Om man lyssnar på musik och gillar musik så har jag svårt
att se hur man inte skulle gilla min nya skiva. Men sedan vet jag inte om folk
köper skivor nuförtiden…
Förstasingeln
They're Building Walls Around Us har en titel som kan tolkas som politisk.
- Den var så den började, när jag kom på titeln. Jag tänkte
jag att den skulle handa om European Community, att man luras att gå med
i något för att bli del av något större, men som egentligen
resulterar i att man avskärmar sig från resten av världen. Men
den kom i stället att handla om hur man vid ett tillfälle dumpar sin
tjej för att man inte upplevelser att man växer längre. Men sedan
märker man att ingen annan kommer i närheten. Att man gjort bort sig.
Självupplevt och allmängiltigt. Som det mesta jag skriver.
Med albumtiteln
To Die Alone ville han finna några ord som ger direkt skapar en stark
känsla av hopplöshet.
"Det kändes som om att dö ensam är den hårdaste förlusten,
så långt ner man kan komma. Och det passade en skiva som till stor
del handlar om hur svårt det är att leva med någon. De flesta
Anders Wendins låtar handlar om kärlek och sex, och det hörs
på den febriga, passionerade musiken.
En man som Anders Wendin har förvisso ingen anledning att ändra musiksmak-.
- Jag lyssnar fortfarande mycket på ny hip hop. Och Elvis och Bob Marley
finns ju allttid där. Jag identifierar mig mest med reggae, punk och soul,
alla de stilar där man kan skrika ut texterna. Någon frågade
om jag såg mig som en wigger (en vit kille som snott sitt uttryck från
svarta ghettokids), men jag tror lyssnaren hör att jag gör det här
ur ett rock'n'rollperspektiv. De kan nog känna att det är någon
som kämpar för att göra nåt som är större än
vardagen, något skimrande och vackert.
Jag låtsas inte vara något jag inte är; det är kampen
som är det vackra - att man hör mig sträva efter något
vackert och coolt.
OM MONEYBROTHER:
Bakom namnet Moneybrother döljer sig Anders Wendin.
Innan Moneybrother kom till spelade han i Monster, ett band som i slutet av
90-talet var Sveriges bästa liveband och hade en nästan löjligt
hängiven fanskara. Monster avverkade flera kaotiska europaturnéer.
Ena natten sov Monster på golvet hemma hos belgiska punkare, nästa
natt fick de sitt gage i rökbar form…
Wendin föddes 1975 och är uppvuxen i brukssamhället Ludvika i
Dalarna. Redan i åttaårsåldern började han spela gitarr
och försökte bilda ett band. I Ludvika fanns visserligen inga punkare
- men när han åkte in till Borlänge såg han coola jackor
och tröjor med tryck där det stod saker som Misfits och Angelic Upstarts.
När
han blev tonåring blev första bandet verklighet. Några år
senare var Monster ett faktum. Och snart var Anders på Europaturné.
Monster la ner år 2000 och Moneybrother utvecklades därefter successivt.
Anders visste att han behövde ett nytt forum, något där han
hade full frihet att bejaka alla sina influenser och bara låta låtarna
flöda ur honom, men det tog ett tag innan han hittade vad han sökt.
Han testade med olika musiker, trummaskiner, ståbas och annat tills han
fann ett gäng som han ville spela med live.
Moneybrother hade hittat sin form, debutalbumet kom till under ett musikaliskt
lyckorus. Blood Panic släpptes 2003 och resten är historia.